söndag 10 oktober 2010

Ansvar

Det var verkligen inte meningen. Kunde Mia då lastas för det hela? Ta ansvar för konsekvenserna? Hon hade helt glömt bort att moster Berith var allergisk mot glada människor. Nöjda människor. Människor som ryckte på axlarna åt att grannens katt ibland sneddade över andras trädgårdar.

Mia hade kramat om Berith och skrattat när nyheten levererades. Miss Marmelad hade gjort ett stort A i Beriths tulpanrabatt. En tulpan hade hamnat på sned. Berith var högröd om kinderna när hon berättade det.

"Och en tulpan är på sniskan!" hade Berith väst med ett upprört tonfall. Mia hade inte kunnat hejda skrattet. Berith hade vänt på klacken så snabbt att knäet inte följde med och nu var de på väg till akuten. Men vems var ansvaret?

Berith håller grannen och Miss Marmelad ansvariga.

Galet...

i natt

ska jag

dansa

med månen


lika naken

lika rund

och

lika full


mångalen

fredag 8 oktober 2010

onsdag 6 oktober 2010

Nomader

hans kropp

var bofast

hans själ

nomadiserad

sökande

irrande

över stora marker

inuti

var åkrarna osådda

tisdag 5 oktober 2010

En smula...

Värmen från elementen fladdrade i de rödrutiga gardinerna. Utanför fönstren var det gråmulet. Skönt att kura skymning. En adventsljustake brann i ena fönstret, i det andra en stjärna av guld. Doften av nybakat omfamnade gästerna i det varmgula ljuset i köket. Det nykokta kaffet hade sjunkit. Färdigt att serveras.
På sofflocket låg Hjärtrud med svullen buk. Hon flämtade. Hennes bruna pigga uttrycksfulla ögon sökte sig bort från frågande blickar. Hon skämdes som den hund hon var.
Hon hade inte lämnat en smula kvar av de färska nybakade lussekatterna.

måndag 4 oktober 2010

Att skrämmas

Genom fönstret i hönshuset ser hon grannen gå mot det faluröda boningshuset. Hon iaktar honom när han knackar på och väntar. Hönsen är nöjda, pickar i sig den överblivna spagettin hon just kommit med. De gör knorrande inåtvända ljud, nästan som om de spinner. Hon undrar om de tror att det är mask. Grannen öppnar den grönmålade ytterdörren och ropar inåt huset. Hon ser skorna i hallen ligga huller om buller. Men huset vilar, det är stilla. Ingen mer än hon är hemma idag.
- Hallååååå....
Hon svarar inte. Ger sig inte till känna. Det är en tyst ostörd vårvinterdag. Hon har blivit ett med hönsen och ljuden och stunden som hon bara vill betrakta. När grannen vänder sig om och börjar gå tillbaka ut mot grusvägen får hon ett infall. När han passerar hönshuset ställer hon sig nära hönshusväggen, formar händerna till en megafon och genom springorna viskar hon med ynklig röst.
- Släpp uuuuuuuuut mig. Släpp uuuuuuuuuuut mig.
Genom hönshusväggen ser hon grannen hoppa högt och se sig omkring med uppspärrade ögon. Han snurrar runt och höjer armarna i beredskap mot okänd fara.
- Släpp uuuuuuuuut mig, väser hos igen innan skrattanfallet tar över hennes kropp. Hon skrattar så tårarna rinner när hon vacklar ut ur hönshuset. Kan inte få fram något vettigt.
Grannen stirrar, ilska sveper över hans anletsdrag innan han fnyser och går därifrån.
Hon kan inte sluta skratta.

söndag 3 oktober 2010

Att avstå...

Hon hade verkligen inte tänkt avstå från möjligheten att få prova sin vingar. Att flyga över gamla minnen och få perspektiv. Terapeuten kostade skjortan, men hon hade bestämt sig för att göra upp med sig själv. Ta sig en ordentlig titt på röran av skuld och skam hon samlat på sig genom åren. Hon var en duktig flicka. Visste vad hon borde göra och tänkte ta tag i det. Så som hon alltid tog tag i saker och ting.

Hon satt stilla, stum och skräckslagen när möjligheten kom.

Kanelbullar och ångest...

Bjöd alla arbetskamraterna på hembakat bröd till förmiddagskaffet i fredags.
Min sista dag på jobbet. Jag trivs hur bra som helst, men går mot det jag tror är mitt drömjobb. Så dubbelt det känns. Så självklart beslut och ändå...
Imorgon börjar det nya. I min kalender finns tid för skrivande. Nystart!
Imorgon tänker bjuda på kanelbullar - det är kanelbullens dag.

måndag 26 april 2010

Att möblera om

Hon vill möblera om
Han vill inte möblera om
Hon älskar det
Han hatar det
Hon kvittrar och ler
Han muttrar och svär

Hon ser möjligheter
Han ser hinder

Hon tittar på mannen i soffan
Han tittar på sporten
Hon suckar
Han rapar

I morgon...

söndag 18 april 2010

Lova

Löftet står i skamvrån
gammalt som gatan
Avdammat med ojämna mellanrum
oupplöst och orörligt
i väntan på befriande
infriande
Vems är det?

söndag 10 januari 2010

Nya friska tag

- Nej nu jävlar får det vara nog! Hon skrek rakt ut med en vild blick riktad mot universums oändlighet.
Hennes liv rullade på i samma hjulspår, samma lunk, samma outhärdliga trivsel. Ja, ni läste rätt. Trivsel! Outhärdlig! Hon längtade efter rispigt skinn och obekvämligheter. Längtade efter en anledning att få dela gemenskapen med dem som hade rispigt skinn och obekväm tillvaro. Det var där gemenskap odlades. Där fanns sammanhållningen. Hon kunde se hur de flätades samman i sin kamp. Hur de fann varandra och höll ihop. På riktigt.
Hon levde utan samtalsämnen.
Hon hade ingenting att klaga på.
Så surt!

Debutera

hon debuterar
med
hjärtat naket
bakom rädslan
blundar
väntar

hans hand tung
över hennes blygd
hans andedräkt mot
hennes öra

hon blir varm i
osäkerheten
i upplevelsen
allt får finnas

lördag 9 januari 2010

Sända ut signaler

-En olycka kommer sällan ensam, säger kvinnan i svart till bartenderns ointresserade öra och ler elakt samtidigt som hon drar ett djupt halsbloss på den hemrullade cigaretten. Hon heter Berit.
Hennes blick dröjer vid kvinnan i rött som precis kom in genom dörren och mannen bakom henne. Det är Eva och Anders. En fnysning avslutar kommentaren. Berit vänder sig demonstrativt bort från paret. Kvinnan i rött ser kvinnan i svart vända henne ryggen. Hon snörper på munnen. Mannen stelnar till.
-Jasså, hon är här, konstaterar han med trött röst, viss om en natt med intensiva analyser av mötet.
Eva närmar sig Berit, drar ett djupt andetag och knackar henne lätt på axeln. Sakta snurrar Berit runt på barstolen och ser på Eva.
-Men heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej, åh vad kul att ses igen! De pratar i mun på varandra. Slår ut med armarna.
Kvinnan i rött som nyligen hade mun som en hönsröv och kvinnan i svart som nyss fnös kramar varandra.

torsdag 7 januari 2010

Orsaka

Han satt i dimman, på en parkbänk. Ett andetag. Och ett till. Likgiltigt. Hans blick saknade fäste men såg allt utan nyfikenhet. Munnen halvöppen och viljelös. Kroppen stilla. Tystnad. Han ville existera utan påverkan på omgivningen. Han ville inte orsaka någonting. Inte säga ja eller nej eller kanske. Inte le eller vara allvarlig. Inte bjuda eller bjudas. Inte lyssna eller prata. Inte tolka eller tolkas.
I dimman var han utan skuld.
Utan ansvar.

onsdag 6 januari 2010

Friluftsliv

Letar efter dottern, ropar... hittar henne i potatislandet med jordiga fingrar. Hon är fyra år och lycklig. Äger jorden, äger masken hon stolt visar upp.
- Vi kan fiska idag, konstaterar hon med sin hallonmun, för du har köpt fiskpinnar och jag har mask!!!
Och mycket riktigt, på verandan står de nyinköpta fiskpinnarna redo för äventyr.

Dispens

Jag gav mig själv dispens från dagens skrivövning pga en mycket trevlig middagsbjudning.

måndag 4 januari 2010

Falsklarm

Under stenen fanns ingen skräckblandad förtjusning, ingen sothöna eller dansant tysk. Det var falsklarm. Hon pustade ut… hon hade tvekat så att lyfta den tunga grå graniten. Nu kunde hon känna lättnaden sprida sin mjuka värme inombords.

söndag 3 januari 2010

Kopiera

Doften av rädsla, snö, piss och snor smög i den tomma kalla korridoren. Rader av allvädersstövlar paraderade utefter den vänstra väggen. I korridoren var det tyst. Hon stod stilla i kylan med stencilerna som innehöll tal från hela multiplikationstabellen. Hon var blå på händerna och svart i hjärtat.
På rasten hade de masserat in hennes rygg med vass grusig snö. Tvingat henne att äta snön som Lasse kissat på. Hon svalde smaken av rädsla, snö, piss och snor innan hon...

lördag 2 januari 2010

Utvald

Det finns en distans i begreppet utvald som jag blir fundersam över. Det andas ära och förtroende men också ensamhet och ansvar. Utvald och bärare av andras önskemål, känslor och förhoppningar. Bärare av andras föreställningar om vem jag är eller vad jag representerar. Det kan vara på gott och ont... ut och in

Utvald, utsatt och utanför
Invald, insatt och innanför

fredag 1 januari 2010

Sovmorgon...

Ett långsamt vaknande.
Sömnens smeksamma beröring av ögonlocken.
En kittlande mjukhet som leker fram ett
lojt dröjande leende...
möjlighet att dyka ner igen i det
sammetslena trygga mörkret.
Att surfa på vågor av den berusande
känslan av total avslappning