Huvudlöst...

förälskad i

Saga 27

Hennes linjer,

hennes form,

hennes löfte om

ljuva sommarnätter...

Åhhhhhhh....

Längtar hennes

mjuka gång,

spännande inre,

och

puttrande framfart.

Jag vill ha henne!

Saktmod...

behöver det!!!

Attityd...

Så, som du ser mig
så som jag är
i din spegel

Är det jag?

Så, som du ser mig
så som jag är
i din spegel

Belöning...

Hon suckade tungt. Plockade upp en strumpa på hallgolvet och hasade sig in i vardagsrummet där hon sjönk ihop på den beiga fluffiga soffan. Anletsdragen hängde apatiskt i hennes glåmiga ansikte, axlarna sluttade, greppet om strumpan var så håglöst att en vindpust skulle fått den att falla ner på det smutsiga golvet igen. Hon satt bara. Stirrade tomt ner på den gråvita ryamattan under soffbordet. Trött. Så trött. Hon blundade och lät sömnen förföra henne, lät det ske utan motstånd. Sakta gled hon in i mjuk, len sömn...

Verktygslåda

Det blev så inåttahelvette tydligt plötsligt. Han saknade verktyg. Han hade provat alla de välanvända nötta tingen i lådan, flera gånger, men det gick inte. Det GICK bara inte. Satan i helvete! Han försökte svära sig till en lösning. Tjura sig till någon form av hjälp. Blängde. Men vad faaaaaaan!!!! Men där han stod där stod han, utom hörhåll för omvärlden. Ensam med sitt problem. Varenda jävla knapp var tryckt på, pillad på, skruvad och bankad på. Hårt.
Han sjönk ner till sist, uppgiven. Andades bara.
Då såg han det.
Så enkelt.
Så svårt.
Han satte skamset i kontakten.

Det fattades lugn i hans låda.

Hämnd...

Han såg på henne. Hennes blick vidöppen men sluten för honom. Det finns ingen mening, ingen plattform att stå på. Han vill nå henne. Vet inte varför. Men hennes mörker är större än hans ljus. Det står kompakt framför honom i den tomma vackra blicken. Om det inte vore för sprickan i irisens svartaste svärta. Han sipprar in i henne, det ser han... känner han. Ljuset hämnas mörkret utan avsikt. Det bor en flicka på vintergatan som sakta öppnar sin dörr.

Fortsätta...

Hon fortsatte, som om ingenting hade hänt. Hon log och nickade och cyklade förbi hopen av bybor som stod tätt tätt intill varandra och sög nektar ur skvallerfruktens söta inre. Hon kunde se hur det sipprade ut ur deras mungipor och ner på deras hakor, som de utan någon som helst elegans tappade när hon for förbi...

Krabat

Du var allt en liten krabat,
jollrade hon och sträcke fram fingret
för att röra vid den fjuniga lilla hjässan.
Hon strök över fontanellens sårbara landskap.
De små fina händerna viftade runt med den
ljuvligaste av dofter.
Nyfödd och nybadad låg hon där
och nöp henne i hjärtetrakten.
Det gjorde ljuvligt ont.

Medvind...

med varsam envishet
med tidlöshetens styrka
med livets juridik

med eller mot

Börja...

det är inte för sent att börja
och det blir aldrig försent
att ge upp

Ny inställning
Ny insikt
Ny tro
Gammal passion

Dags att våga ta sig själv på lite allvar kanske?

En puff i rätt riktning!

Vi ses därute... igen!!!

Tack Ann

=)