Ansvar

Det var verkligen inte meningen. Kunde Mia då lastas för det hela? Ta ansvar för konsekvenserna? Hon hade helt glömt bort att moster Berith var allergisk mot glada människor. Nöjda människor. Människor som ryckte på axlarna åt att grannens katt ibland sneddade över andras trädgårdar.

Mia hade kramat om Berith och skrattat när nyheten levererades. Miss Marmelad hade gjort ett stort A i Beriths tulpanrabatt. En tulpan hade hamnat på sned. Berith var högröd om kinderna när hon berättade det.

"Och en tulpan är på sniskan!" hade Berith väst med ett upprört tonfall. Mia hade inte kunnat hejda skrattet. Berith hade vänt på klacken så snabbt att knäet inte följde med och nu var de på väg till akuten. Men vems var ansvaret?

Berith håller grannen och Miss Marmelad ansvariga.

Galet...

i natt

ska jag

dansa

med månen


lika naken

lika rund

och

lika full


mångalen

Nomader

hans kropp

var bofast

hans själ

nomadiserad

sökande

irrande

över stora marker

inuti

var åkrarna osådda

En smula...

Värmen från elementen fladdrade i de rödrutiga gardinerna. Utanför fönstren var det gråmulet. Skönt att kura skymning. En adventsljustake brann i ena fönstret, i det andra en stjärna av guld. Doften av nybakat omfamnade gästerna i det varmgula ljuset i köket. Det nykokta kaffet hade sjunkit. Färdigt att serveras.
På sofflocket låg Hjärtrud med svullen buk. Hon flämtade. Hennes bruna pigga uttrycksfulla ögon sökte sig bort från frågande blickar. Hon skämdes som den hund hon var.
Hon hade inte lämnat en smula kvar av de färska nybakade lussekatterna.

Att skrämmas

Genom fönstret i hönshuset ser hon grannen gå mot det faluröda boningshuset. Hon iaktar honom när han knackar på och väntar. Hönsen är nöjda, pickar i sig den överblivna spagettin hon just kommit med. De gör knorrande inåtvända ljud, nästan som om de spinner. Hon undrar om de tror att det är mask. Grannen öppnar den grönmålade ytterdörren och ropar inåt huset. Hon ser skorna i hallen ligga huller om buller. Men huset vilar, det är stilla. Ingen mer än hon är hemma idag.
- Hallååååå....
Hon svarar inte. Ger sig inte till känna. Det är en tyst ostörd vårvinterdag. Hon har blivit ett med hönsen och ljuden och stunden som hon bara vill betrakta. När grannen vänder sig om och börjar gå tillbaka ut mot grusvägen får hon ett infall. När han passerar hönshuset ställer hon sig nära hönshusväggen, formar händerna till en megafon och genom springorna viskar hon med ynklig röst.
- Släpp uuuuuuuuut mig. Släpp uuuuuuuuuuut mig.
Genom hönshusväggen ser hon grannen hoppa högt och se sig omkring med uppspärrade ögon. Han snurrar runt och höjer armarna i beredskap mot okänd fara.
- Släpp uuuuuuuuut mig, väser hos igen innan skrattanfallet tar över hennes kropp. Hon skrattar så tårarna rinner när hon vacklar ut ur hönshuset. Kan inte få fram något vettigt.
Grannen stirrar, ilska sveper över hans anletsdrag innan han fnyser och går därifrån.
Hon kan inte sluta skratta.

Att avstå...

Hon hade verkligen inte tänkt avstå från möjligheten att få prova sin vingar. Att flyga över gamla minnen och få perspektiv. Terapeuten kostade skjortan, men hon hade bestämt sig för att göra upp med sig själv. Ta sig en ordentlig titt på röran av skuld och skam hon samlat på sig genom åren. Hon var en duktig flicka. Visste vad hon borde göra och tänkte ta tag i det. Så som hon alltid tog tag i saker och ting.

Hon satt stilla, stum och skräckslagen när möjligheten kom.

Kanelbullar och ångest...

Bjöd alla arbetskamraterna på hembakat bröd till förmiddagskaffet i fredags.
Min sista dag på jobbet. Jag trivs hur bra som helst, men går mot det jag tror är mitt drömjobb. Så dubbelt det känns. Så självklart beslut och ändå...
Imorgon börjar det nya. I min kalender finns tid för skrivande. Nystart!
Imorgon tänker bjuda på kanelbullar - det är kanelbullens dag.