Att möblera om

Hon vill möblera om
Han vill inte möblera om
Hon älskar det
Han hatar det
Hon kvittrar och ler
Han muttrar och svär

Hon ser möjligheter
Han ser hinder

Hon tittar på mannen i soffan
Han tittar på sporten
Hon suckar
Han rapar

I morgon...

Lova

Löftet står i skamvrån
gammalt som gatan
Avdammat med ojämna mellanrum
oupplöst och orörligt
i väntan på befriande
infriande
Vems är det?

Nya friska tag

- Nej nu jävlar får det vara nog! Hon skrek rakt ut med en vild blick riktad mot universums oändlighet.
Hennes liv rullade på i samma hjulspår, samma lunk, samma outhärdliga trivsel. Ja, ni läste rätt. Trivsel! Outhärdlig! Hon längtade efter rispigt skinn och obekvämligheter. Längtade efter en anledning att få dela gemenskapen med dem som hade rispigt skinn och obekväm tillvaro. Det var där gemenskap odlades. Där fanns sammanhållningen. Hon kunde se hur de flätades samman i sin kamp. Hur de fann varandra och höll ihop. På riktigt.
Hon levde utan samtalsämnen.
Hon hade ingenting att klaga på.
Så surt!

Debutera

hon debuterar
med
hjärtat naket
bakom rädslan
blundar
väntar

hans hand tung
över hennes blygd
hans andedräkt mot
hennes öra

hon blir varm i
osäkerheten
i upplevelsen
allt får finnas

Sända ut signaler

-En olycka kommer sällan ensam, säger kvinnan i svart till bartenderns ointresserade öra och ler elakt samtidigt som hon drar ett djupt halsbloss på den hemrullade cigaretten. Hon heter Berit.
Hennes blick dröjer vid kvinnan i rött som precis kom in genom dörren och mannen bakom henne. Det är Eva och Anders. En fnysning avslutar kommentaren. Berit vänder sig demonstrativt bort från paret. Kvinnan i rött ser kvinnan i svart vända henne ryggen. Hon snörper på munnen. Mannen stelnar till.
-Jasså, hon är här, konstaterar han med trött röst, viss om en natt med intensiva analyser av mötet.
Eva närmar sig Berit, drar ett djupt andetag och knackar henne lätt på axeln. Sakta snurrar Berit runt på barstolen och ser på Eva.
-Men heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej, åh vad kul att ses igen! De pratar i mun på varandra. Slår ut med armarna.
Kvinnan i rött som nyligen hade mun som en hönsröv och kvinnan i svart som nyss fnös kramar varandra.

Orsaka

Han satt i dimman, på en parkbänk. Ett andetag. Och ett till. Likgiltigt. Hans blick saknade fäste men såg allt utan nyfikenhet. Munnen halvöppen och viljelös. Kroppen stilla. Tystnad. Han ville existera utan påverkan på omgivningen. Han ville inte orsaka någonting. Inte säga ja eller nej eller kanske. Inte le eller vara allvarlig. Inte bjuda eller bjudas. Inte lyssna eller prata. Inte tolka eller tolkas.
I dimman var han utan skuld.
Utan ansvar.

Friluftsliv

Letar efter dottern, ropar... hittar henne i potatislandet med jordiga fingrar. Hon är fyra år och lycklig. Äger jorden, äger masken hon stolt visar upp.
- Vi kan fiska idag, konstaterar hon med sin hallonmun, för du har köpt fiskpinnar och jag har mask!!!
Och mycket riktigt, på verandan står de nyinköpta fiskpinnarna redo för äventyr.