Att skrämmas

Genom fönstret i hönshuset ser hon grannen gå mot det faluröda boningshuset. Hon iaktar honom när han knackar på och väntar. Hönsen är nöjda, pickar i sig den överblivna spagettin hon just kommit med. De gör knorrande inåtvända ljud, nästan som om de spinner. Hon undrar om de tror att det är mask. Grannen öppnar den grönmålade ytterdörren och ropar inåt huset. Hon ser skorna i hallen ligga huller om buller. Men huset vilar, det är stilla. Ingen mer än hon är hemma idag.
- Hallååååå....
Hon svarar inte. Ger sig inte till känna. Det är en tyst ostörd vårvinterdag. Hon har blivit ett med hönsen och ljuden och stunden som hon bara vill betrakta. När grannen vänder sig om och börjar gå tillbaka ut mot grusvägen får hon ett infall. När han passerar hönshuset ställer hon sig nära hönshusväggen, formar händerna till en megafon och genom springorna viskar hon med ynklig röst.
- Släpp uuuuuuuuut mig. Släpp uuuuuuuuuuut mig.
Genom hönshusväggen ser hon grannen hoppa högt och se sig omkring med uppspärrade ögon. Han snurrar runt och höjer armarna i beredskap mot okänd fara.
- Släpp uuuuuuuuut mig, väser hos igen innan skrattanfallet tar över hennes kropp. Hon skrattar så tårarna rinner när hon vacklar ut ur hönshuset. Kan inte få fram något vettigt.
Grannen stirrar, ilska sveper över hans anletsdrag innan han fnyser och går därifrån.
Hon kan inte sluta skratta.