Att finnas...

Jag njuter dina vokaler,
dina konsonanter
låter dem finnas
i mina kupade händer
stanna där
ömt omfamnade
av min hungriga längtan
ser färgerna du målar
de inre landskapen
svindlande
i hemlighet
målar jag tavlan
djupare
röd

Sval

Det är svalt i rummet.
Och tyst.
En kuliss i väntan
på aktörer.
Tiden står stilla
och rör sig samtidigt.
Här har hennes släkt
spelat sina dramor
i generation
efter generation.
Varje jul.
I år har hon huvudrollen.
Det är en tragedi.
Det är svalt i rummet.
Och tyst.

Glädje

Förskott

Ta inte ut

glädjen

i förskott,

viskade

olyckskorparna.

Vaddå?

Varför inte?

Vad var risken?

Att ha varit glad

i onödan?

Ooups!

Ansvar

Det var verkligen inte meningen. Kunde Mia då lastas för det hela? Ta ansvar för konsekvenserna? Hon hade helt glömt bort att moster Berith var allergisk mot glada människor. Nöjda människor. Människor som ryckte på axlarna åt att grannens katt ibland sneddade över andras trädgårdar.

Mia hade kramat om Berith och skrattat när nyheten levererades. Miss Marmelad hade gjort ett stort A i Beriths tulpanrabatt. En tulpan hade hamnat på sned. Berith var högröd om kinderna när hon berättade det.

"Och en tulpan är på sniskan!" hade Berith väst med ett upprört tonfall. Mia hade inte kunnat hejda skrattet. Berith hade vänt på klacken så snabbt att knäet inte följde med och nu var de på väg till akuten. Men vems var ansvaret?

Berith håller grannen och Miss Marmelad ansvariga.

Galet...

i natt

ska jag

dansa

med månen


lika naken

lika rund

och

lika full


mångalen

Nomader

hans kropp

var bofast

hans själ

nomadiserad

sökande

irrande

över stora marker

inuti

var åkrarna osådda