- Nej nu jävlar får det vara nog! Hon skrek rakt ut med en vild blick riktad mot universums oändlighet.
Hennes liv rullade på i samma hjulspår, samma lunk, samma outhärdliga trivsel. Ja, ni läste rätt. Trivsel! Outhärdlig! Hon längtade efter rispigt skinn och obekvämligheter. Längtade efter en anledning att få dela gemenskapen med dem som hade rispigt skinn och obekväm tillvaro. Det var där gemenskap odlades. Där fanns sammanhållningen. Hon kunde se hur de flätades samman i sin kamp. Hur de fann varandra och höll ihop. På riktigt.
Hon levde utan samtalsämnen.
Hon hade ingenting att klaga på.
Så surt!
Verkligen surt... :P Jag läser in en stor skvätt ironi i texten, men ser också allvaret. En rak och slät väg blir enahanda och kanske långtråkig. Men de som nära drunknat i de sanka träskmarkerna, de njuter av den bekväma vägen.
SvaraRadera