Timme

Det finns ingen timme tystare
än den du skrek sönder.

Kväll

- Vi ses ikväll. Han log och vände sig bort. Gick bara. Såklart. Vad fanns det mer att tillägga?
Bakom masken sprack molnen upp. Motvilligt. Vem hade kunnat ana det? Ingen faktiskt. Det var det som var problemet. Det skulle de prata om ikväll. Problemet. Masken och oviljan att släppa in fläktande tankar som kunde skingra det mörka och släppa fram lite ljus. Hon ville försvara sig. Tala om att det ljusa bara gjorde det mörka mörkare.
Han ville tala om att det bara vara en synvilla.
Ikväll.

Kopiera

Det är varmt. Hon drar sig för att gå uppför alla trapporna till våning 5. Varför i helvete skulle hissjäveln strejka just idag? Hon pustar. Blåser på den svettunga luggen som ligger fastklistrad i pannan. Den låter sig inte rubbas. Inuti gråter hon av ilska.  Innan dagens slut måste hon kopiera pappret. Imorgon väntar semestern. Och det nya livet. Men hon ger upp, Orkar verkligen inte. På vägen hem stannar hon vid Mac Donalds och beställer en Big Mac & co. Byter läsken mot milkshake och äter girigt upp allt i bilen innan hon svänger in på sin gata.
I sätet bredvid ligger pappret. "Mitt veckoträningsschema".
Hon låter det ligga.
Jag får åka till biblioteket imorgon, tänker hon och blir lugn av möjligheten.
Imorgon.

Hittade en kopieratext från tidigare också:

Kopiera

Doften av rädsla, snö, piss och snor smög i den tomma kalla korridoren. Rader av allvädersstövlar paraderade utefter den vänstra väggen. I korridoren var det tyst. Hon stod stilla i kylan med stencilerna som innehöll tal från hela multiplikationstabellen. Hon var blå på händerna och svart i hjärtat.
På rasten hade de masserat in hennes rygg med vass grusig snö. Tvingat henne att äta snön som Lasse kissat på. Hon svalde smaken av rädsla, snö, piss och snor innan hon...

Föredra

- Jag föredrar att du kallar mig Fru Karlsson, sa hon och knyckte på nacken.
Men så otroligt fånigt. Fru Karlsson? Hon heter ju inte ens Karlsson och fru är hon långt ifrån. Han vet inte hur han ska förhålla sig.
Hon är fyra år och står där iklädd sin mormors blåa klänning och självklara tonfall.

Far

Han är som en far för henne. En ointresserad och uttråkad far. Suckande sliter han ögat från skärmen och skänker henne en dimmig blick. Sådärja, nu har han tittat.  Blicken återgår till skärmen utan att behöva ställa om skärpan. Han är snabb. Det måste man väl ändå säga? Han ler lite åt det. Hon får energi av de dimmiga blickarna och bygger ett nytt liv. Det är som det ska vara.

Slang

Han band henne med vattenslangen. Den tomma varma gröna vattenslangen var mjuk och följsam efter flera timmar i solen. Hon protesterade inte, gav inga ljud ifrån sig. Hon tänkte att slangen skulle hårdna och bli stel i källaren. Det gav henne en chans, ett hopp. Hon hade vinklat handlederna när han knöt. Kände redan att det satt löst om hon vred sig lite. I en av potatissäckarna låg en kniv, nedgrävd under en bräda låg mobiltelefonen.
Han bar ner henne, hon var inte tung. Hon kände doften, den fuktiga jordiga söta doften av äpplen och förruttnelse. Svalt och mörkt, hon kisade när han sakta och försiktigt satte ner henne på en pall. Hennes pall.
- Var rädd om dig, sa han och betraktade henne där hon satt på pallen. Jag har gjort fint åt dig.
Vi blir borta länge. Du ska sova, Angelica. Sov gott.
Hon blev rädd. Det mjuka tonfallet var mer skrämmande än något annat.
Brädgolvet var borta, hyllorna med potatis, lök och vitkål gapade tomma. Bredvid hennes pall fanns en madrass, en filt och en kudde. På kudden låg en blomma. Han hade gjort fint.

Blandning

Blandning

Det är med blandade känslor jag tar upp detta skrivande igen. Men jag gör det för att jag kan och vill. Det är mindre än 500 dagar kvar tills jag blir 50 år. Jag har en hemlig deal med mig själv. Som så många gånger förr. Jag vet. Och alla har hemliga dealer med sig själva hela tiden, föga originellt. Funkar sällan, viskar en röst. Överseende och leende, aningen ömkande på ett kladdigt sätt. Men den här gången är ny och inte prövad och det är aldrig för sent att ge upp, så jag väntar med det.
Innan jag blir 50 ska jag....

Hitta

Jag hittade det i trappan. Ingen ägare syntes till, men jag kunde ana vems det var. Utan att blinka plockade jag upp det och fortsatte upp på övervåningen. Det kittlade i magen. Var det stöld?
Nej, han får skylla sig själv. Han är så slarvig. Tappar det jämt och ständigt. Är oftast otacksam då jag försöker lämna det åter. Så jag behåller det. Det goda humöret.

Att lyxa till det...

disken får stå
och tvätten ligga
när jag sätter mig
ner

mitt i alltihop

med en kopp kaffe
och en solkatt
som vältrar
sig lekfullt på
köksbordet

vi lever
för stunden

och sedan nynnar jag...

Skrämmas

demoner dansar
i tystnad
stryker över bleka kinder
slickar hjärtan
med kalla tungor

varje beröring svindlar
varje beröring svindlar
varje beröring svindlar

Huvudlöst...

förälskad i

Saga 27

Hennes linjer,

hennes form,

hennes löfte om

ljuva sommarnätter...

Åhhhhhhh....

Längtar hennes

mjuka gång,

spännande inre,

och

puttrande framfart.

Jag vill ha henne!

Saktmod...

behöver det!!!

Attityd...

Så, som du ser mig
så som jag är
i din spegel

Är det jag?

Så, som du ser mig
så som jag är
i din spegel

Belöning...

Hon suckade tungt. Plockade upp en strumpa på hallgolvet och hasade sig in i vardagsrummet där hon sjönk ihop på den beiga fluffiga soffan. Anletsdragen hängde apatiskt i hennes glåmiga ansikte, axlarna sluttade, greppet om strumpan var så håglöst att en vindpust skulle fått den att falla ner på det smutsiga golvet igen. Hon satt bara. Stirrade tomt ner på den gråvita ryamattan under soffbordet. Trött. Så trött. Hon blundade och lät sömnen förföra henne, lät det ske utan motstånd. Sakta gled hon in i mjuk, len sömn...

Verktygslåda

Det blev så inåttahelvette tydligt plötsligt. Han saknade verktyg. Han hade provat alla de välanvända nötta tingen i lådan, flera gånger, men det gick inte. Det GICK bara inte. Satan i helvete! Han försökte svära sig till en lösning. Tjura sig till någon form av hjälp. Blängde. Men vad faaaaaaan!!!! Men där han stod där stod han, utom hörhåll för omvärlden. Ensam med sitt problem. Varenda jävla knapp var tryckt på, pillad på, skruvad och bankad på. Hårt.
Han sjönk ner till sist, uppgiven. Andades bara.
Då såg han det.
Så enkelt.
Så svårt.
Han satte skamset i kontakten.

Det fattades lugn i hans låda.

Hämnd...

Han såg på henne. Hennes blick vidöppen men sluten för honom. Det finns ingen mening, ingen plattform att stå på. Han vill nå henne. Vet inte varför. Men hennes mörker är större än hans ljus. Det står kompakt framför honom i den tomma vackra blicken. Om det inte vore för sprickan i irisens svartaste svärta. Han sipprar in i henne, det ser han... känner han. Ljuset hämnas mörkret utan avsikt. Det bor en flicka på vintergatan som sakta öppnar sin dörr.

Fortsätta...

Hon fortsatte, som om ingenting hade hänt. Hon log och nickade och cyklade förbi hopen av bybor som stod tätt tätt intill varandra och sög nektar ur skvallerfruktens söta inre. Hon kunde se hur det sipprade ut ur deras mungipor och ner på deras hakor, som de utan någon som helst elegans tappade när hon for förbi...

Krabat

Du var allt en liten krabat,
jollrade hon och sträcke fram fingret
för att röra vid den fjuniga lilla hjässan.
Hon strök över fontanellens sårbara landskap.
De små fina händerna viftade runt med den
ljuvligaste av dofter.
Nyfödd och nybadad låg hon där
och nöp henne i hjärtetrakten.
Det gjorde ljuvligt ont.

Medvind...

med varsam envishet
med tidlöshetens styrka
med livets juridik

med eller mot

Börja...

det är inte för sent att börja
och det blir aldrig försent
att ge upp

Ny inställning
Ny insikt
Ny tro
Gammal passion

Dags att våga ta sig själv på lite allvar kanske?

En puff i rätt riktning!

Vi ses därute... igen!!!

Tack Ann

=)